Igår var vi med i Katrineholms kuriren. De var ju hemma hos oss i förra veckan och igår var det med i tidningen alltså. De tyckte att det passade att det var med på självaste julafton. ”Som när jungfrun Maria föddes Jesusbarnet i stallet – fast en modernare version.” Ännu roligare blir det ju om man hade vetat om att Thiaras mellannamn faktiskt blir Maria. Haha. Inte efter jungfrun Maria dock. Både jag, min mamma och min mormor heter Maria så. Ett namn som förs vidare, känns fint. På samma sätt som Thristan och Thexas heter Rune efter min morfar (mitt efternamn är också taget efter min morfar)

Hur som haver. Här är artikeln och dess bilder. All text stämmer inte riktigt, trots att vi skickat ändringarna.

Allt du önskar kan du få

Klockan 05.45 den 11 december vaknade gravida Hanna Runesdotter av att hon behövde gå på toaletten. Hon kände att det började dra ihop sig för ett besök på Mälarsjukhusets BB. På sin blogg skrev hon en önskan om att något skulle hända. Det gjorde det.

Strax därpå talade hon om för sambon och blivande pappan Emil Gustafsson att det var dags att åka till förlossningen.

Hanna har två söner sedan tidigare, med dem hade hon gått över tiden med åtta och tio dagar. Den här gången var det fortfarande fyra dagar kvar till beräknad nedkomstdag.

— När min äldste son Thristan föddes tog det tre–fyra timmar innan han kom ut. Det var ändå ganska snabbt. När Thexas föddes hann jag bara till intagningsrummet, berättar Hanna.

Inför den här födseln hade hon fått information av en barnmorska om vad hon skulle göra om det skulle gå ännu fortare den här gången.

Medan Emil ringde efter sina föräldrar kände Hanna att värkarna kom tätare.

— Jag stod i fönstret och väntade på mina föräldrar som skulle ta hand om Thristan och Thexas. Det kändes som de längsta 15 minuterna i mitt liv, säger Emil.

När Hanna och Emil väl satt i bilen och rullade ut från garageuppfarten och ner längs Malinbodavägen började Hanna inse att de nog inte skulle hinna in till BB.

— Men jag tänkte att om jag sitter upp så kanske det blir ett hinder i förlossningsarbetet.

Hon kände sig trots allt lugn, medan Emil var den som var stressad.

Decembermörkret gjorde inte färden lättare. Mellan Julita och Eskilstuna kände Hanna att det inte gick att hålla tillbaka barnet längre. Hon började svettas och tog av sig dunjackan. Emil stängde av AC:n i bilen. Vid 06.15 la hon en hand på Emils lår och sa lugnt till honom att han skulle stanna så snart han såg en lämplig plats.

Det blev en busshållplats. Emil ringde efter ambulans.

— När han skulle tala om var vi var märkte jag att han var så skärrad att han inte kunde förklara riktigt var vi var. På larmcentralen verkade de tro att det bara var en hysterisk pappa och att det inte var så bråttom. Jag tittade ut genom bilfönstret och läste på skylten vid busshållplatsen att det stod Risinge. Ambulans skickades ut för att hjälpa oss.

— Jag sa till Emil att han skulle hjälpa mig av med byxorna. Dumt nog hade jag tagit på mig tajts som var svåra att ta av. Emil gick runt bilen, fortfarande i telefon med Mälarsjukhuset. Jag fick säga till en gång till att han skulle ta av mig byxorna. Tredje gången höjde jag rösten, berättar Hanna.

Hon sköt tillbaka passagerarstolen och la upp en fot på instrumentbrädan.

Utan ett ljud tog hon emot parets första barn – en dotter. Klockan var då 06.26.

— Det var som om jag stängde av hjärnan. Kroppen visste vad den skulle göra. När barnmorskan i telefonen hörde barnets skrik ändrades hennes röst. Nu förstod de att det verkligen var allvar.

Ambulansen kom strax efter och en ambulanssjukvårdare sprang fram till deras bil. Mor och dotter skildes åt när navelsträngen klipptes av.

— Jag fick sätta mig i ambulansen med vår dotter insvept i handdukar och en jacka, medan ambulanspersonalen hjälpte Hanna. Allt kändes jättemärkligt, säger Emil.

— Det var viktigt att jag försökte att hålla kvar moderkakan eftersom det kan gå snett om inte hela kommer ut. Så jag fick hålla den kvarvarande navelsträngen i handen som en handväska när jag tog mig över till ambulansen. Personalen ville att jag skulle bäras på bår, men jag kände att jag kunde gå själv.

Sen gick färden vidare till Mälarsjukhuset. Emil fick chockad över vad de hade varit med om köra parets bil efter ambulansen.

— När vi kom in stod fem personer och väntade. Jag tyckte att det nästan var onödigt att åka in. Allt var ju klart. Men moderkakan skulle ju ut och Emil behövde på pusta ut, säger Hanna och ser mjukt på sin sambo.

— Det var märkligt, sjukhuspersonalen frågade om allt möjligt, men slutade alltid med ”och hur mår pappan?”.

Efter en natt på sjukhuset åkte paret hem tillsammans med sin dotter Thiara. Väl hemma i Katrineholm åkte hela familjen till förskolans lussefirande. 6-åriga sonen Thristan var tomte.

— Båda pojkarna är så gulliga mot sin lillasyster och pussar på henne. Thexas hämtar Bamses sångbok och sätter sig intill Thiara om hon är ledsen.

— Allt julpynt är ordnat. Det var redan klart när Thiara kom. Vi visste ju att förlossningen skulle kunna gå fort, men inte så här fort. På Mälarsjukhuset skämtade de om att vi till nästa gång ska vi få mer information och då om hur det är att föda i hemmet, ler Hanna och tar upp sin lilla dotter i famnen.