Hanna Loffart

11 november 2007, det var en kall dag när Thristan såg dagens ljus för första gången. Efter en förlossning som höll på att bli ganska dramatisk så föddes han kl. 04.02 och var det vackraste jag någonsin sett. Att få följa sitt barns uppväxt är det största någonsin. Jag är lycklig som får se han utvecklas varje dag, att se varje litet framsteg och höra alla nya ord. En dag utan Thristan är ingen komplett dag. Han är min förstfödde, mitt allt och min framtid. Jag önskar jag kunde få minnas varje sekund lika tydligt, att man kunde spara allt i en liten ask. 

Thristan har varit med om mycket under sina första år, han har blivit sviken mer än han förstår och har fått se och höra saker som inget barn ska behöva uppleva. Detta kan inte göras ogjort, och jag kommer för alltid ha dåligt samvete över allt som hänt, att jag inte visste bättre då. Men allt detta gör att jag dagligen ger allt, jag försöker till max och ingen dag får gå obemärkt förbi. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma till denna lilla, STORA 3-åriga skrutt och för honom gör jag ALLT! ♥

En förväntansfull kille, som inte alls ville ha paket idag. Eller? Han ändrade sig ganska fort när han fick sen dom på bordet. Han fick några paket imorse, resten får han efter dagis då jag förmodar att det blir en hel del lek med det då som inte skulle ha hunnits med innan dagis imorse.

Nya mössan åkte på direkt.

Ballonger är kul.

Här har lillebror Thexas vaknat och undrar nog varför det är ett sånt stå-hej.

Älskade Thristan vart ordentligt uppvaktad i tidningen med fyra annonser. Det här är den från oss. De andra lägger jag inte upp, då namn står där som inte nämns i bloggen.

Nu är skrutten på dagis och leker och firas där med. När han kommer hem blir det såklart pannkakstårta till lunch, samma som varje år när han fyller. Mysigt, fast det bara blir han, jag och Thexas.