jag sitter och tänker på livet, som vanligt. så vackert, men samtidigt så skrämmande. ett liv. det är svårt att visa sin tacksamhet till livet, om inte helt omöjligt. ibland funderar jag på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade gjort andra val, om jag hade tagit andra vägar, andra beslut. men sånt kan man säkerligen grubbla ihjäl sig på. kanske är det det som kommer att ta död på mig,grubblandet. (klubblandet?)
hur hade mitt liv sett ut om jag hade stannat i oslo, norge? hade jag stannat där för evigt eller hade jag åkt hem i slutet av augusti som planerat? hade jag haft kvar de vänner som jag har nu? den pojkvän som jag har nu? den här sommaren, som har varit den absolut bästa sommaren hittills, hade inte artat sig likadant. jag hade aldrig haft chansen att knyta en sådan fantastisk vänskap med vissa människor, som jag faktiskt har gjort.
något jag skrev på bussen till oslo i mitten av juni, nollsex:
två människor.
den ena på väg mot oslo och den andra med hela magen full av trasig kärlek. jag sitter trettio mil bort och försöker överföra tankevärme till den som fick stanna kvar, den som aldrig blev besvarad. och han säger att det är skönt att vara saknad av mig. fast jag vet att han menar av henne. vi lever det där som kallas livet-på-avstånd och vi måste berätta allting i imperfekt som om någon har dött för man kan inte uppleva allting tillsammans.
ska vi få leva med de här valen vi har gjort, genom hela livet?
