Tydligen så finns det en benämning på den där timmen från att man kommer hem från dagis, tills middagen ligger i magen på barnen. HELL HOUR. Jag kan inte mer än att instämma i att benämningen är helt korrekt. I alla fall hemma hos oss. När jag hämtar Thiara på dagis så är hon jätteglad, springer och möter mig med ett stort leende och en bamsekram. Men så fort vi kommer innanför dörren hemma så blir hon som förbytt. Självklart är det pga trötthet efter en hel dag på dagis. Men fasen vad tråkigt det är! I en timme, ibland mer, så skriker hon. Hon gråter, ska bli buren, allt är fel osv.
Igår var inget undantag. Det var bara att glömma att laga maten vi hade planerat och steka på lite falukorv och göra snabbmakaroner, allt för att hon skulle få i sig mat snabbt och bli på bättre humör. Plus att det är omöjligt att laga mat med henne på armen, jag får absolut inte sätta ner henne. Tror ni hon åt igår? Nej, hon skrek sig igenom middagen utan att stoppa nånting i munnen.
Thristan satt och höll för öronen och Thexas skrattade åt henne. På min Instagram (runesdotter) finns en charmig video på henne också. Det rekommenderas att man sänker ljudet på sin telefon en aning innan man tittar på den.
Unge alltså! Jag hoppas verkligen att det vänder snart, för det här är inget kul!
Det är ren överlevnad och nedräkning tills Emil kommer hem från jobbet om dagarna.
Igår hade Emil ställt in henne i duschen en halvtimme innan läggdags, det gillade hon minsann.
