Hanna Loffart

I två års tid, sedan bröllopet, så har vi tänkt att vi ska byta efternamn.
Sen har det inte blivit av. Emil har varit lite osäker på det och för min del så har det inte varit så viktigt. Thristan och Thexas heter samma sak som sin pappa, och Thiara som sin pappa. Så jag har aldrig liksom hetat samma efternamn som något av mina barn ändå. Och det har inte spelat någon som helst roll. Men det senaste året har det kommit att betyda massor för mig. Inte att heta samma sak, men att bli av med mitt efternamn. För helt ärligt så mår jag illa när jag själv säger det högt. Och varje dag på jobbet som jag tvingas skriva under dokument med det namnet, ibland hundratals gånger varje dag.
Ni som vet, ni vet.

Det har legat en enorm ångest över detta och Emil har förstått det. Så i början av året tog vi tag i saken och skickade in en ansökan till Skatteverket om ett nybildat efternamn. För mig, honom och Thiara. Pojkarna får behålla sitt gamla namn tills de kan byta själva, jag vill inte att de har dubbla namn. Onödigt och bökigt. Men vi får se hur det blir framöver. Om det föreslår det själva så kanske, men det är inget jag kommer att föreslå.

Så på tisdag går vårat efternamn igenom. Då heter vi Loffart och det känns som en stor vinst och seger att få byta. Jag tror faktiskt inte att någon kan förstå den lättnaden som det bytet kommer att innebära. Förmodligen kommer det även att innefatta en släng utav identitetskris också, det är tydligen vanligt när man byter namn. Men det får det vara värt, ALLT är värt detta. Det är till och med så stort att vi kommer att fira med fest nästa helg! Loffart-fest. Med väldigt få inbjudna, men barnen ser fram emot det och jag med.