Hanna Loffart

Jag sitter och tittar på TV3 Dokumentären som handlar om människor som försökt få barn på olika sätt. Vissa har lyckats och andra inte. Det är otroligt rörande att se, men jag vet inte om jag hade reagerat lite känslosamt för ett år sedan.

Här sitter jag nu i soffan med mitt tredje barn som växer inom mig. Är det inte fantastiskt?

Med Thristan och Thexas har jag knappt hunnit tänka tanken att jag vill bli gravid, innan jag har blivit det. Ingen väntan där inte. Vilket såklart har varit väldigt skönt. Den här gången har det tagit lite tid. Och med tanke på att det gått direkt tidigare så känns det såklart lite extra tungt. Det är med en ny pappa, min underbara Emil. Är det VI som inte funkar och kan få barn ihop har man ju hunnit tänka? Nu finns det självklart de som försökt så mycket längre än oss, och NU förstår jag deras väntan och längtan.

Månaderna gick utan att det där ”plusset” kom. Sen hände det så mycket annat.
Vi köpte huset och flyttade hit, Emil fick nytt jobb och jag fick fast tjänst på mitt jobb.
Och vips – där kom det där ”plusset” till slut. Den 12/4. Lite oväntat ändå, vi hade ju inte ”försökt” just då!

Vi är lyckligare än någonsin och skrattar lite åt att det blir en bebis som blir beräknad mellan lucia och jul nångång.
Vilken planering va? Nej just det, det var ju det man inte alltid kunde göra. Planera.

Dagen innan vi flyttade till huset visade stickan det här;

Och nu har vi gått in i vecka 13. Bara några veckor kvar då…