är det verkligen här jag vill vara? har jag hittat rätt? ett tag trodde jag det, jag trodde det faktiskt väldigt länge. men det är väl som vanligt, jag är dum. blond och blåögd och helt slut i huvudet typ. eller så är det bara jag som inte vet bättre.
det är en lång stege på framsidan av boken, och i den stegen står det med stora vita bokstäver; ATT TA SIG UPP NÄR MAN ÄR NERE. den boken borde alla ha.
vi kastar oss på trottoaren för att vara
starkare än de som blir knuffade men
önskar alltid att vi blev fångade av någon
som var mjukare än asfalt.
ibland undrar jag om pappa verkligen skulle tycka om mig, om han inte behövde det. det är tveksamt, jävligt tveksamt.
