Den här bilden la jag upp på Facebook/Instagram igår, men ingen trodde mig eftersom det var 1 april.
Så nu publicerar jag inlägget idag istället, haha.
Min 5-års ”present” var alltså en tatuering med Emils smeknamn ”Loffart”.
Eller, present och present. Han hatar både tatueringar och sitt smeknamn. Haha.
Så en ”present” är väl fel ord. En present till mig själv i såna fall.
Men det är en rolig grej och något jag tänkt göra ett tag.
Extra roligt att göra det på våran dag såklart.
Jag var kräknervös hela dagen innan, extra nervös över att inte prata med någon om det.
Det var bara min bästa vän Linda och Emils vän Bertan som visste om det.
Jag var på Wicked Monkey här i Katrineholm och gjorde den hos Daemon.
Han är riktigt bra och har ett gott rykte, så det kändes bra.
Jag velade lite kring typsnittet på texten först, tills vi hittade en bra.
Texten märks ut, jag var nöjd med både storlek och placering direkt.
Det fick torka in några minuter.
Sen var det dags. Fy fasen vad ont det gör alltså! Det är därför jag väntat tre år sedan min förra.
Det börjar domna ganska fort och det bedövar ju en del.
Men bokstaven L, som han gjorde sist. FY FAN! Högt upp på foten och nära fotknölen.
INTE SKÖNT!
Nu är ju tatueringen väldigt liten och enkelt, bara konturer, så den gick fort att göra.
En kvart, 20 minuter kanske. Men det räckte.
Resultatet hemma när jag tagit av skyddet:
Jag är så klart hur nöjd som helst! Tycker det är så snyggt med tatueringar på foten alltså!
