Igår fick jag blombud. Från mina älskade pysseltanter som jag var till Spanien med.
De såg och förstod min oro redan där och skickade lite pepp.
Jag blev så glad, blommor är något jag älskar!
Det är svårt att inte kunna skriva av sig här. Jag har så mycket inom mig.
Jag känner mig typ tom och utnyttjad pga jobbet. Allt detta slit och så får man inte vara kvar?
Jag förstår verkligen inte.
Mitt mående är verkligen en berg-och-dal-bana just nu.
Ena dagen får jag koncentrera mig på att andas, att äta mat. Försöka sova på nätterna.
Andra stunder går det nästan bra. Jag hade grannen Fia här igår kväll, guld värt!
Allt kändes nästan som vanligt och det var skönt med sällskap nu när inte Emil är hemma.
Om en timme ska jag träffa henne igen för lunch på stan. Jag känner paniken komma krypandes.
Ska jag ge mig ut bland folk? Tänk om det syns att jag mår dåligt. Eller att det inte syns?
Hur fan ska man bete sig när det inte syns utanpå hur man mår inuti?
Inatt sov jag med Thiara. Thexas vaknade vid 1 och var kissnödig. Sen var det omöjligt för mig att somna om. Jag kände mig ledsen och saknade Emil. En halvtimme senare vaknade Thiara till inne i sitt rum. Jag hämtade in henne till mig och där somnade vi nära, nära varandra direkt. Hela natten sov vi, vaknade halv 8 och jag kände sån värme. Det var precis vad jag behövde! Kärleken från ens barn. Så otroligt stark! ♥
