Älskade unge, vad du ställer till det för din mamma.
Jag tycker verkigen inte om att klaga, men det känns som att det är det enda jag gör nu för tiden.
Det är så tråkigt att behöva svara ”skit” på frågan om hur man mår.
De första 12 veckorna av graviditeten var hemsk, jag mådde fruktansvärt illa och kräktes en hel del.
Och så den tröttheten, men det har ju alla. Men det kan man stå ut med.
Sen har graviditeten rullat på förvånansvärt bra ändå och skiljt sig till stor del från graviditeterna med pojkarna.
Foglossningen började göra sig påmind runt vecka 20 kanske, men inte alls farligt.
När jag träffade min barnmorska i vecka 23 (första besöket) så föreslog hon redan då en sjukskrivning.
Vilket jag ignorerade helt. Det var ju ingenting!
Med Thexas blev jag sjukskriven pga foglossning i vecka 14 och fick gå med kryckor. (kryckor med bägge barnen)
Med Thexas var det även tal om rullstol, men det behövdes aldrig.
Så mellan v. 13-30 har jag ändå mått riktigt bra! Det var först för några veckor sedan som foglossningen slog till på riktigt.
Med bravur! Foglossningsbälte, TENS, sjukgymnast, övningar. Ingenting hjälper!
Värst är det på nätterna, jag vaknar så fort jag rör mig av smärta.
Det har gått så långt att jag har ångest varje kväll inför läggdags. Sen snyftar jag mig själv till sömns.
Som sagt, jag gillar inte att klaga, men jag har så fruktansvärt ont!
Jag är glad att jag klarat mig så länge ändå, men dessa 5 veckor som är kvar känns väldigt långa.
Nu har jag ju fått en 100% sjukskrivning från läkare och jag planerar inte att jobba många dagar till.
Jag måste få färdigt det jag håller på med och känna mig klar när jag lämnar över allt.
Annars kan jag aldrig gå hemma med ro.
Det var dagens klagoinlägg det. Nedan en bild på lill-skruttan som ligger skönt inbäddad där inne.
Jag börjar bli så nyfiken vem hon är, är hon lik sina bröder? Eller Emil. En fin blandning såklart!
