När kommer egentligen fallet som jag går och väntar på? Ni vet det där stupet som alltid kommer när man har känt på riktig lycka ett tag och mår oförskämt bra. Alltid är det nåt som skiter sig då, för att tala i klarspråk. Därför går jag mest och väntar på att nåt ska hända. Tobias lugnar mig dagligen och säger att den tiden är över. faller du så faller jag, typ. Kanske är det så? Han brukar ju ha rätt.
Gårdagen var underbar, på många sätt. Var iväg och handlade med pappa när Tobias var på jobbet. Köpte massa gott, sugen på ALLT som jag är. Tomater, skagenröra och meloner hamnade i shoppingkorgen. Och pappa bara skrattade åt mig. När Tobias kom hem var det miiis. Han skippade träningen för att umgås. Lagade mat tillsammans, åt i köket (kors i taket) löste korsord tillsammans (nåja, jag var kanske inte till så stor hjälp) tittade på film och hade det allmänt bra bara. Och min trötthet som brukar komma vid 9-10 tiden på kvällarna pga graviditeten kom aldrig igår (kors i taket igen) istället låg vi bara och pratade om allt, inget och minnen och hade det miiis i timtal. Vet inte vad klockan kan ha varit när vi väl somnade, ingen av oss vågade riktigt kolla. Underbart.
Och jag vill verkligen gå på Gwen Stefani i oktober, men det kommer aldrig att bli av, då är jag stor som ett hus och kommer aldrig att palla det, även om jag tycker så nu.
Sitter nu och väntar på morfar och Ebba. Ebba har varit på simskola och vi ska sen ut till Valla för att titta på Amandas skolavslutning. Jag skiter i mina egna elevers skolavslutning fan. Rätt. Har inte riktigt orkat mig bort till Tallås för att lämna nycklar och grejer än, så det måste göras också. Sen kommer Lina hem idag också, världsbäst! Det var nog allt för nu. Nu ska jag äta frukost, apelsinmarmelad!
