Det har varit en tung kväll. Alldeles för många tankar och känslor. Emil och jag såg precis en film som verkligen kändes i hjärtat.
Jag är en riktig känslomänniska och har alltid varit. På gott och ont kanske. Jag pratar sällan om min bakgrund och vad som har varit. Jag vet själv varför, det gör för ont att plocka fram de där minnena. Jag har haft minst sagt röriga 10 år bakom mig och jag är så glad att de är just där – bakom mig!
Nu mår jag bättre än på länge, och det är först nu som jag skulle vilja besöka mitt 15-åriga jag och säga att allt faktiskt kommer att bli BRA.
Jag kan på riktigt säga att mina barn räddade mig. Thristan fick mig att inse vad villkorslös kärlek är och efter Thexas födsel var jag starkare än någonsin. Vi kommer alltid att ha varandra!
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg, känslorna vällde bara över mig. För är det inte underligt hur livet ter sig?!
Det är ens bagage som gör oss till dom vi är. Håll huvudet högt Hanna och njut av nuet, du är grym!
<3 Vad var det för film?
Älskar dig vännen.