Hanna Loffart

Att vara småbarnsföräldrar är verkligen inte lätt, det är ett ständigt arbete. 24 timmar om dygnet.
Ibland är det lättare, ibland vill man bara slita av sig håret.

Just nu är vi inne i ett lättare period. Barnen leker så himla bra!
Visst blir de osams rätt ofta, men ändå – de är två brorsor med två år emellan bara.
Det kommer man nog aldrig ifrån.

De leker jättebra med Thiara och hon får nästan alltid vara med, de är lite rädda om legot bara.
Men de tar så väl hand om henne och syskonkärleken lyser verkligen igenom.

Vi har haft jäkligt tuffa år bakom oss, men nu känns det faktiskt som att det börjar ljusna.
Thexas påstår själv att han har blivit förtrollad av en häxa till ”en snäll liten pojke.”
Kanske har han rätt, han kan gärna få tro det i alla fall.

Det är knappt så jag vågar skriva det, men han har inte haft något utbrott sen i april, innan påsk.
Det är en underbar känsla som inte går att beskriva för någon som inte upplever samma sak.
Vi har fått ett enormt stöd av framför allt Emils föräldrar under alla år.
Vad hade man gjort utan dom i sitt kontaktnät? Jag är evigt tacksam.

Nu ser jag för första gången fram emot ledighet och semester tillsammans med barnen.
Jag känner ingen oro eller panik över att jag ”måste” vara hemma med dom.
För helt ärligt, är det precis så det känts innan. Men i år är det helt annorlunda!

Jag har till och med tagit ut flexledigt på måndag för att få en dag hemma med dom. ♥

Jag vet inte vart jag vill komma med inlägget, ingenstans förmodar jag.
Det är bara skönt att skriva av sig ibland. Och när den där tunga känslan kommer igen, så kan jag gå tillbaka till det här och känna att det faktiskt blir bättre.