Vi har haft en minst sagt händelserik dag. Dagen började tidigt, och innan klockan slagit nio hade jag och barnen hunnit dricka välling, äta frukost, bädda sängar, diska, baka, damma, dammsuga och tvättat. So far – so good.
Klockan nio kom Sandra och Alicia till oss för en playdate. Sandra och jag träffades i föräldragruppen när Thexas och Alicia var nyfödda. Vi har setts en hel del sedan dess, men mycket mindre än vi velat. Vart tar tiden vägen?
Nåväl, idag hade Thexas hornen i pannan under de tre timmarna de var här. Han slogs, drog Alicia i kläderna, slog en bok i huvudet på henne, tog hennes grejer, härjade och var allmänt dum. Vad gör man? Självklart blir jag arg, säger åt honom, förklarar att Alicia bli ledsen, han får säga förlåt, jag bar in honom på han rum/flyttade honom från oss osv. Ingenting hjälper! Alicia blev till slut livrädd för honom och grät hysteriskt. Några gånger bad Thexas om ursäkt genom att klappa fint, pussa och krama henne. Men sen gör han om samma sak igen.
Jag blir galen på det här. Jag försår verkligen inte vart allt kommer ifrån? Thristan är raka motsatsen, och är även han rädd för Thexas. På dagis ger sig Thexas på de andra barnen också. Thexas har alltid varit väldigt aktiv, orädd och lite smått crazy, men nu har det gått överstyr. Jag här står jag handfallen och har ingen aning om vad jag ska göra. Isolera oss helt?
När Sandra och Alicia åkt hem så satte jag mig i hallen och grät. Som ett litet barn satt jag där och bölade över att Thexas är så elak. Får man skämmas över sitt eget barn? Hemskt va? Men idag gjorde jag det, jag skämdes över att ha varit så himla dum mot Alica. Det är så otroligt energikrävande och säkert svårt för andra att förstå. Men så ser dagarna ut – dag efter dag. När vänder det?
Självklart har Thexas sina snälla stunder också. När han är ensamt barn hemma så är han hur go som helst. Då har han ju ingen att bråka med. Då älskar han att sitta och läsa böcker, leka med bilar osv. Men så fort ett annat barn är med blir han som en duracellkanin utan stopp.
Åh, vännen. Jag vet inte. Wilda är ju så snäll mot andra barn så jag har aldrig behövt tänka i dem banorna. Jag tror dock på att tjata. Inte skälla utan förklara gång på gång att det är fel.. Att det gör ont. Det är så klart påfrestande för dig, men i slutändan så måste han ju förstå
Hej Hanna! Oj vad jag känner igen det du skriver, fast jag hade samma sak med Nova i en period, det börja nog runt 1½ nånstans o sen kommer jag inte riktigt ihåg när det sluta för en dag märker man ju ju bara att hon inte gör det längre… men jag vet hur jobbigt det är, nova röck många barn i håret eller drog av mössorna om de satt på o en gång när vi var o handla så gick hon bara fram till en okänd unge o röck henne i håret helt utan förvarning så tillslut var man ju verkligen på helspänn för att ligga steget före o hinna ta tag i henne innan nån stackare blev utsatt, men jag tror hon märkte det o blev spänd hon med o en sak som jag vägrade göra det var att isolera mig, för vad skulle hänt då? ja nångång skulle det väl tagit slut iaf men det hon behövde lära sig det var hur man tog kontakt med andra barn, jag tror inte hon visste riktigt hur hon skulle göra o spec. inte när hon var lite trött! som tur är det bara "en period" o förhoppningsvis en ganska kort, mn jag vet när man inne i den så är det jättetufft! Fortsätt träffa barn o kankse fler på engång så ser han ju hur de andra är o beter sig? Sen att de kör sitt eget rejs, har en stark vilja o så se det som nåt positivt att du uppfostrar en stark individ som inte kommer kunna bli "överkörd" o påverkad av andra runt omkring utan kommer gå sin egen väg! Bästa egenskapen man kan ha! Hoppas allt är bar annars! kram
Börjar med att skicka en VARM KRAM till dig. Du är en så himla fin mamma Hanna!!!
Thexas är helt klart i en kämpig period. Både för dig och för sig själv. Mest jobbigt är det nog nästan för honom själv, eftersom han troligen är för liten för att förstå varför han reagerar som han gör. Jag tror på att berömma berömma berömma Thexas då han gör något bra i situationer då han börjar bli "crazy". Det kan vara smågrejor som han gör i leken eller bara säga hur mycket du älskar honom för att han är just han. Självklart ska man också säga till när något är totalt fel som ett barn gör, men jag tror på att man ska berömma minst lika mycket, om inte mer. För varje gång man sagt till argt så tror jag på att säga nåt postitivt (och ärligt såklart). Inte direkt efter en tillsägelse såklart, för då tror jag att barnet lär sig att gör man något "dumt" så får man nåt bra direkt efter. Berömmen ska ju vara ärliga och visst finns det 1000 fina saker som man kan säga till sina barn hela tiden?
Vi läste mycket om dethär på lärarprogrammet. Man får liksom tänka tvärtemot-principen, eftersom det beteendet som man uppmärkssammas förstärks av barnet. Som att man säger till argt hundra gånger – då är det DET beteendet som förstärks.
Du är bäst Hanna, en otroligt fin människa och det är dina barn med <3
Tusen varma kramar till er alla!!!