kom precis på mig själv att sitta och läsa allt gammalt han har skrivit. satt och läste högt för mig själv samtidigt som ögonen vattenfylldes. idiotiskt att läsa, jag vet. det skadar bara. men jag kunde tydligen inte låta bli, inte den här gången heller. han var flitig på att skriva ett tag, men det har dött ut, rejält. och jag vet att jag ska låta bli att tänka att orsaken till att han inte skriver är för att inte har nåt att skriva om mig, om oss. han är bara inte som jag, som skriver så fort lusten faller på, eller när den inte gör det.
men är det nåt jag har lärt mig under de senaste två åren med honom, så är det att läsa av honom. för mig är han som en öppen bok. vare sig han vill det eller inte. och jag tror att han ser på mig likadant. ibland tittar hans gamla sidor fram, och det skrämmer mig ibland. men jag tvekar aldrig. aldrig att jag har tvekat på oss. jag lyssnar på våra sånger och minns med både glädje och sorg. vi har gjort varandra så illa under dessa år, genom att inte följa våra hjärtan och innersta känslor. att hålla sådant inombords och hemligt skadar något otroligt. och vi har skadat varandra genom att inte vara med varandra. men det är slut på det nu! vi har lagat, fixat och reparerat och äntligen lever vi som vi vill. med varandra! och jag tvivlar inte på att jag gör honom lycklig. som sagt, jag läser av honom bra.
vi har väntat på varandra så otroligt länge, och under tiden sysselsatte vi oss med annat. betydelselösa tidsfördriv kan nu tyckas. tiden vi har haft med varandra nu, dryga halvåret, har varit så otroligt lärorika. vi har växt flera meter, både han och jag. (jag har väl växt på lite fler ställen kan väl medges) och att förlova mig med honom var ett solklart beslut. vi kunde väl helt enkelt inte vänta längre, efter att ha väntat så många år. vi ville göra allt nu, nu, nu. allt på en gång. men fastän det kanske gick snabbt i somligas ögon, så var det självklart för oss. och jag tror nog att de flesta glädjs åt att det är han och jag nu. som hans syster malin sa; ”äntligen du och brorsan! tog ett tag.” hon anar inte hur rätt hon hade. den där familjen hull är hur bra som helst. de har tydligen bara väntat på mig säger de. och sen välkomnat mig med öppna armar. gissa om det känns bra, eller vad?
att vi nu väntar ett barn tillsammans slår allt, verkligen ALLT. känslan av att ha en del av honom, oss, inuti mig är obeskrivlig. jag tror att man måste älska lika starkt som vi och vara med om exakt samma sak för att förstå. han kommer att bli en underbar pappa, inget tvivel om den saken. han är larvigt bra redan nu. igår fick han för sig att han skulle sjunga för magen. det säger väl allt?
nu känner jag att jag tappade orden lite, hatar när sånt händer. jag tänker inte, bara skriver. direkt ur tankarna. kommer att spara det här, gå tillbaks och läsa det och sen inse att det bara är massa babbel som bara jag själv förstår. men ibland är det det bästa. jag har svårt att förklara mina känslor för honom. älska, älska, älska. innebörden av ordet säger väl iofs allt, men om man vill få fram det mer konkret än så? det är svårt. jag brukar vara bra på att sätta ord på saker och ting, men det har förändrats. jag är inte bra längre, vill nästan påstå att jag är urusel på att skriva. eller så är det så att tobias fortfarande gör mig lika knäsvag, han får mina händer att bli kladdiga och han får dagligen mitt hjärta att slå dubbla slag.
men en positiv sak med att läsa allt gammalt han har skrivit, är att påminnas om att jag alltid har varit hans prinsessa.